Zahiren av Paulo Coelho - vilket bottennapp

OK. Alkemisten var lite fånig, men för all del! Trevlig var den och några kloka tankar fanns det ju. 

Veronika bestämmer sig för att dö var också lite fånig. Jag kände mig lite som ett barn när jag läste den. Allt var så förenklat, språket var så banalt. Men visst, den var ju fin. Och full av kloka tankar. 

Så när jag var på biblioteket en dag och inte visste vad jag skulle ta med mig, tog jag upp Zahiren från pockethyllan. Min tredje Paulo Coelho-erfarenhet. Alla verkar ju tycka så mycket om hans böcker! De säljer bra, alla har läst dem, de blir film. Och visst, de jag hade läst var ju trevliga. Vad ska man tro liksom?

Redan på första sidan kände jag irritationen smyga sig på. "Varför det här barnsliga tilltalet?", "Varför ingen uppbyggnad av handlingen innan den sätter igång?" och "Hur kan man börja med så stora känslor och ändå inte engagera alls?" och "Ok, en bok till som handlar om hans egna erfarenheter som människa som han bara måste få dela med sig av för han bara måste få visa hur klok och vis han är."

Coelho har ett budskap och det måste gå fram till var och en som läser hans böcker. Dumma som smarta, med våld om så krävs! Han vill frälsa världen och göra oss till insiktsfullare människor, andligare, djupare och möjligen lyckligare. När jag läser hans böcker står han brevid mig och skriker sitt budskap i mitt öra. Han står alldeles för nära och talar alldeles för högt, jag kan inte stänga ute hans irriterande röst. Det är hjärntvätt, men det är ju för mitt eget bästa. För jag är för ointelligent för att förstå själv. 

Nej du, Paulo. Tagga ner och skriv en kokbok i stället. Eller en bok om akvariefiskar, eller kanske trädgårdsskötsel. Nåt där du inte behöver använda så stora gester. Det skulle bli så lugnt och skönt och alla skulle få komma till sina egna insikter i stället.