Pappersväggar

Pappersväggar är en novellsamling av John Ajvide Lindqvist (en av mina favoritförfattare just nu, jag är så glad att jag har läsningen av Lilla stjärna framför mig!).

Novellerna är ganska olika varandra men alla har förstås mer eller mindre övernaturliga inslag i sig. Jag tycker mest om Gräns och Pappersväggar, nog till stor del för att de slutar någorlunda lyckligt. Jag blev också glad över Sluthanteringen som är en fristående epilog till Hanteringen av Odöda. Jag tycker att Evig/Kärlek var ganska jobbig att läsa. 

I den bästa av världar skulle jag helst vilja att Ajvide Lindqvist kunde hålla det övernaturliga på en nivå där det fortfarande är spännande, mystiskt och vackert. Som innan spökena kom in i bilden i Människohamn. Vattenlarven i tändsticksasken var ok för den var en hemlighet som en person höll för sig själv, men när det blev spöken som jagade människor med flakmoppe och trappor i ett hämndlystet hav så tyckte jag att det gick över en väldigt fin gräns och blev för mycket. Jag vill att det övernaturliga ska vara något att drömma om, en värld som kanske finns utan att vi vet det. Jag tycker det blir för mycket när det blir ondskefullt och mitt i ens ansikte. Det känns inte riktigt motiverat. Det blir splatterfilm för mig, och splatterfilmer måste vara gjorda med humor och mycket stor självdistans för att funka, men Ajvide Lindqvists böcker är inte tänkta att skrattas åt. Visst är de roligt skrivna ibland, det är inte det jag menar, men de är menade att tas på allvar. Det är meningen att man ska känna med karaktärerna och ryckas med i handlingen. Men jag rycks snarare ur handlingen när det blir för mycket. Tycker att det är synd på en så bra bok.

Men man kan inte få allt! Jag förlåter John Ajvide Lindqvist, ingen är perfekt, och jag komer att sluka allt han ger ut, även i fortsättningen.