torsdag 8 juli 2010

Den afrikanska farmen

Jag har legat i gräset och sommarläst Karen Blixens Den afrikanska farmen från 1937 (i översättning av Artur Lundkvist) den här veckan och det har varit så härligt.

Blixen hade en kaffefarm i Kenya 1914-1931 och i den här boken skildrar hon sitt liv där genom att berätta om små och stora händelser på farmen, gäster och vänner, naturen och folket och allt som hon älskade i Afrika.

Det finns fantastiskt fina naturskildringar i boken som detta lilla stycke som beskriver väntan på regnet efter den outhärdliga torrperioden:

"När det starka suset kom vandrande över huvudet på mig var det vinden i de höga träden i skogen och inte regnet. När det susade utmed marken var det vinden i buskarna och det höga gräset och inte regnet, när det rasslade och visslade över fälten var det vinden i majsåkrarna - då lät den så lik regn att man lät narra sig gång på gång och lyssnade med samma glädje som om en händelse man längtat efter spelades för en på scenen.

Men när jorden svarade som en resonansbotten med ett djupt, kraftigt, växande dån och hela världen sjöng omkring mig, över mig och under mig, då var det regnet. Det var som att komma tillbaka till havet efter att länge ha varit borta ifrån det, det var som en älskares omfamning."

Att läsa sånt här gör mig lycklig och djupt tillfreds. Jag la ifrån mig boken och låg och såg på klövern i gräset, på husen runt omkring, på humlorna och bina som surrade, på den blå himlen och molnen och kände hur jag låg platt mot marken och hade hela jorden under mig.

Sen fortsatte jag läsa.

Blixen är förstås en bra berättare, men visst märks det att boken är från en helt annan tid. Synen på afikanerna är unken och kolonial, ingen hade nånsin kunnat bete sig sådär idag, och reglerna som styr urbefolkningens liv är helt bisarra. De fick till exempel inte skaffa sig eget land att bo och arbeta på, utan var tvungna att arbeta för en vit människa. Det fanns också särskilda institutioner och departement som hanterade "infödingsfrågor" så som särskilda sjukhus för urinvånarna. Men allt det där är såklart inte Blixens fel, hon var bara del av sin tid och det är intressant att läsa om hur annorlunda det var.

Man får lätt en bild av Karen Blixen som en stark, självständig, orädd kvinna, med sin farm och sina arbetare och tjänare och med geväret i hand - vilket hon säkert också var - men samtidigt får jag känslan av att det är många saker som hon utelämnar i sin bok. 17 år är en lång tid, man kan naturligtvis inte berätta om allt, men jag blev väldigt förvånad då det någonstans i andra halvan av boken plötsligt visade sig att hon hade en man som hon inte hade nämnt förut. Men var han befann sig förblev oklart, om han var med på farmen hela tiden eller om han kanske var kvar i Danmark eller någon annan stans i Afrika? Det känns på något vis som att hon samtidigt som hon berättar en fantastisk saga bygger upp en mytgestalt om sagans berättare, en förenklad och förbättrad version, som på ett sätt blir en del av det fantastiska i sagan. Men man vet inte om den är sann.


Den afrikanska farmen är den första bok jag läst i Den afrikanska utmaningen och jag rekommenderar er  att läsa den. Boken är varm och vacker och ger en historisk bild av Kenya och Afrika.

1 kommentar:

Joanna sa...

Kul att läsa dina reflektioner kring Karen Blixen - jag har själv inte läst boken men sett filmen...Den var mycket bra hälsar Anna

besöksräknare