Count Zero - William Gibson

Läsningen av den här boken var oväntad och helt oplanerad. Det var hemma hos mamma och hennes man över jul som abstinensen efter en ny bok började sätta in och jag rastlöst gick igenom deras pocketutbud. Den enda som tilltalade mig litegrann var Orhan Pamuks Snö, men den kändes lite för tung för jullovet, då jag har som tradition att läsa spännande och lättsmälta böcker, gärna i nån fantasy eller sf-genre, som jag inte läser så mycket annars. Men så hittade jag William Gibsons Count Zero. Först kände jag mig skeptisk, den verkade så... grabbig. Men så läste jag första sidan och märkte att jag ville fortsätta, så jag tänkte "Ok, varför inte gå utanför sin bekvämlighetszon? Det är ju ändå ett nytt år snart."

Detta har verkligen varit en ny genre och en ny typ av läsning för mig vars favoritböcker heter Moby Dick, Hundra år av ensamhet och Siddharta. William Gibsons böcker tillhör genren cyberpunk vilket är helt nytt område för mig.

Boken är skriven 1986 och utspelar sig i framtiden. Hur långt in i framtiden är lite oklart, men jag skulle gissa på ungefär 100 år kanske. I den framtid som Gibson beskriver är storföretagen gigantiska och styr indirekt det mesta i världen. Internet har utvecklats till något man kan uppleva och utforska med alla sina sinnen, men det har också blivit en mycket farligare plats än det är idag. Skyddsprogram och brandväggar kan vara livsfarliga för hackare som försöker ta sig in där de inte får och detta är just vad som händer en av bokens tre huvudpersoner. 

Boken har tre parallellhandlingar som i början av berättelsen inte verkar ha ett dugg med varandra att göra, men de knyts förstås ihop i slutet. I början var det svårt att hänga med i alla konstiga termer och att förstå hur framtidsvärlden fungerade, men det blev lättare ju mer jag läste. Wikipedia har upplyst mig om att Count Zero är andra delen i en trilogi, där Neuromancer är den första boken och Mona Lisa Overdrive är den sista, så nu har jag en ny serie att läsa i serie-utmaningen. Men detta förklarar förmodligen varför det kändes så svårt att hänga med i början. Skulle tro att man får en vettigare presentation av allt konstigt i första boken. 

Det här var spännande läsning, kanske mest för att det var så annorlunda mot det jag brukar läsa, men också förstås för att jag tycker att Gibson är en mycket bra författare. Om det gjordes en film av den här boken skulle den bli jätteamerikansk och dålig, för vid en första anblick kan karaktärerna framstå som ganska stereotypa. Men Gibson lyckas ändå få mig att känna med dem allihop, hur olika de än är, hur konstiga och hur annorlunda mig de än är, och det är riktigt häftigt.

Det som inte var så häftigt med boken är att översättningen suger. Min utgåva är en pocketutgåva från Pan förlag och översättningen är gjord av Hans Lindquist. Jag kunde inte hitta någon bild på den, så det är en annan utgåva på bilden. En engelsk version eller en modernare översättning är ett måste, för vem vill till exempel läsa "expressomaskin" och att någon "mikrovågade" en pizza?