Just nu läser jag Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Han är en av mina favoritförfattare och ju tjockare böcker han skriver desto bättre verkar de bli. Hans språk är så enkelt, den naiva tonen får mig hela tiden att le, men så drämmer han plötsligt till med de hemskaste beskrivningar av död, rädsla, våld och ensamhet. Sådär så att man nästan inte vill läsa det. Men eftersom han är en så bra berättare så bara måste man fortsätta.
Jag tycker om att hans böcker alltid handlar om människor som genomgår stora förändringar i sina liv. Jag tycker om det magiska. Jag tycker om litteratur- och musikreferenserna. Jag tycker om textsnuttar som denna:
"Jag kände det mjuka gräset under tennisskornas tunna gummisulor. Gränden var tystare än vanligt. Jag stod där en stund och höll andan, men kunde inte höra någonting. Ringandet hade upphört. Fågellätet hördes inte längre. Stadens brus hade också tystnat. Himlen var täckt av ett kraftigt grått molntäcke. Förmodligen hade molnen absorberat mycket av ljuden från jordens yta. Nej, inte bara ljuden, de hade förmodligen sugit upp en massa andra saker också. Kanske till och med känslor."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar