Om Aniara.

Jag har precis läst ut Aniara av Harry Martinson som är aktuell nu eftersom den gått som föreställning på Stockholms Stadsteater under hösten. Det hjälpte mig faktiskt att läsa den. Jag har vetat om boken i åratal, men jag har känt att den nog är lite för svår och otillgänglig för mig, därför har den fått vänta. Men så gick den upp som teaterföreställning och jag har fått känslan av att det har gått bra för den? Dessutom har jag sett boken på flera bokbloggar under hösten så då tänkte jag, Kan de så kan väl jag! och gick och lånade den på biblioteket.

Den var lite sådär svårtillgänglig som jag trodde. Ungefär som Faust, som ju också är på vers och har en massa dolda undertexter som man liksom bara känner lukten av, man anar att de är där, men man ser dem aldrig, för den där dimman man har i hjärnan är för tjock.

Fast ändå, vilken bok! Jag förstod ändå tillräckligt mycket för att ta till mig budskapet. Det helsvarta omslaget passar mycket bra, för när man läser känner man verkligen tyngden av den där oändligt stora, svarta, tomma rymden som Aniara seglar igenom utan mål och mening. Och man känner hur samma svarta tomrum breder ut sig inom människorna ombord på rymdskeppet som aldrig mer kommer att komma hem till Jorden. De där människorna som har kommit ur kurs och utan att kunna göra något åt det bara åker längre och längre ut i rymden. De vet att det inte finns någon räddning, de vet att de kommer att dö där. Åren går och de försöker fylla sina liv med mening, men det finns helt enkelt ingen mening utan Moder Jord, utan andra människor och utan någon stans att ta vägen.

Aniara får en att börja tänka på stora frågor och det är välbehövt. Tack Harry Martinson för att du skrev den här boken!