Kärlek i kolerans tid

Nu är den utläst, Gabriel García Márquez storslagna verk Kärlek i kolerans tid. 

Jag har varit lite rädd för att läsa Márquez igen efter att ha läst Hundra år av ensamhet på gymnasiet och älskat den. Tänk om de andra böckerna skulle bli en besvikelse liksom! Men nu har tio år förflutit och minnet av Hundra år... har bleknat lite. Jag funderade på att läsa om den, men då tänkte jag att jag ännu hellre kunde passa på att läsa en annan bok av honom. Det gjorde jag rätt i.

Jag tror inte att jag någonsin har läst en sån episk kärleksbok förut. Man har ju läst lite chic-lit och Madame Bovary och en del poesi med ungefär samma inriktning, men jag tror inte att någon bok jag har läst har tagit itu med kärleken så grundligt som den här.

Boken är lång som ett helt liv, den är detaljerad, den är invecklad, den är rolig och sorglig om vartannat. Just när man tror att den är slut visar det sig att den precis har börjat. Den är självklart ett mästerverk. 

Jag vill egentligen inte säga så mycket mer, upptäck boken på egen hand och se vad den har att säga dig. Den är verkligen storslagen! Den är verkligen bra! Den får en att tänka över livet, universum och allting och skratta samtidigt.


---
Edit: Det här var för övrigt boken med ful framsida.