Ja! för igenkänningsfaktorn. Tjej i 20-årsåldern som lever sitt liv som hon tror att det borde vara, men som inte har lärt sig än vad hennes känslor betyder.
Ibland kan jag vara ganska ledsen utan att egentligen vara medveten om det. Men så plötsligt upptäcker jag att jag är fruktansvärt hungrig. Min munhåla vidgas och vidgas tills hela mitt inre är som en enorm kall mungrotta, och jag är bara som ett tunt skal kring hungerhålan. Alla tankar försvinner och jag vill bara ställa mig och yla. Det finns inte ord för denna hunger.
Ja! för en bok om någon som tänker de där tankarna man själv tänker ibland.
Nå, var är han som tänker våldta mig? När blir det? Är det han eller han eller han?
Jag har klarat mig så länge nu och det känns som om min skuld är stor. Jag har den där lusten inom mig som måste krossas. Jag måste lära mig.
Är det kanske bättre att få det överstökat? Stiga in i en av de där bildarna som kryper längs trottoarkanten med dörren till framsätet på glänt?
Ja! för ångesten som inte får finnas men som finns.
Lägenheten grodde snabbt igen. Jag satt där och lyssnade på radio.
Man kan inte bli alldeles galen om man lyssnar på radio. Då vet man i alla fall att det finns andra människor någonstans, även om de ibland bara säger: "Bottenhavet och Norra Kvarken, ost sju till elva meter i sekunden", eller pratar om "de förbisedda algerna".
Ja! för 22-åriga tjejer som vill ha ett annat liv än ett hjärndött jobb som inte kräver några speciella egenskaper och inte ger mycket betalt, en pojkvän som inte bryr sig och tråkiga vänner. Ja! för en tjej som inte är nöjd med sin roll, men inte vet att det finns alternativ (jag när jag var 22).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar