Malte Perssons Underjorden

Jag har varit på biblioteket där jag lånade följande böcker:

Jag började läsa Malte Perssons diktsamling Underjorden på bussen hem och kunde inte hindra ett stort leende. Här hemma har jag bokstavligen hoppat runt och skrattat och snurrat runt av glädje över dessa fantastiska sonetter! Vilket underbart versmått sonetten är! Här är den inledande sången:

Jag ser duvan fly upp genom luftdraget

och flaxa i panik strax över pappan,

stelt böjd över barnvagnen i rulltrappan

men värmd av färgerna för fotbollslaget:

och över ansiktsuttryck av det slaget

som utstrålar ett svar på alla frågor,

och dem som hopskrynklats av tryckvågor

från yttervärlden mot det egna jaget:

och över mig och mitt jag som betongen

grått drar med sig nedåt mot perrongen -

ett jag som duckar, blickar, tänker jagat

att något ändå flyger genom sången,

trots att själens rullband upp mot utgången

stått länge felanmält men inte lagat.

Dikterna handlar om Stockholms tunnelbana. Jag som vistas där någorlunda ofta känner mig tacksam över att någon skrivit så här vackra dikter om allt som händer där. Om grafittin, främlingarna, avstånden, trängseln, rulltrapporna, spärrarna, signalerna, betongen och berget. Jag vill krama Malte Persson för att han gör stressvardagen så otroligt vacker och gåtfull. Och vilket versmått sonetten är! Oväntat, krumbuktigt, obegripligt intellektuellt och lekfullt. Inte förrän på sista raden går allt ihop, den är det sista kugghjulet som får allt i smidig rullning och plötsligt ser man klart den större helheten. Jag blir så glad av detta att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det här är balsam för språksjälen. 
Nu måste jag läsa vidare!