Grattis, kvinna!

Nu har jag till slut läst ut Godnatt, jord som jag verkligen tyckte om. Naturromantik, svensk inbundenhet och svårmodet på landsbygden brukar fall i god jord hos mig. 

Farligt nära en ordvits där.

Nu firar jag internationella kvinnodagen med att läsa Kerstin Thorvalls Ensam dam reser ensam. Den handlar om hur det var förr i tiden, det vill säga på 50- och 60-talet och hur det kunde vara att vara mamma, kvinna, ensamstående eller hustru då. Det kunde tydligen enligt boken vara ganska så dåligt.

Jag gick på högstadiet när jag upptäckte feminismen och började förstå att det fanns klara ojämlikheter mellan könen. Jag läste tidskriften Darling och sög i mig vartenda ord. Darling var smart, cool, rolig, trendig och självständig och en av mina bästa kompisar under den tiden. Darling var feminist och skämdes inte för något. Feminismen kom som en förlösare för mig. Plötsligt fanns det en förklaring till den där skammen och rädslan som jag hade inut utan att ha tänkt på det riktigt. En skam som hade smugit sig på ända sedan början av puberteten, utan att man förstod varifrån den kom eller vad den egentligen var. Kroppen som plötsligt ville vara en annan person än barnet som var inuti den. Kroppen som andra reagerade på. Eller inte reagerade på... Skammen över båda alternativen. 

Nu är jag vuxen och har lärt mig att manövrera den här kvinnokroppen, leka med den, påverka med den, uttrycka mig med den. Jag har lärt mig att använda den till min fördel och att ganska bra kontrollera den. Jag vet dess styrkor och begränsningar. Jag vet hur andra vill se den och känna den och rättar mig därefter. Jag har blivit kvinna, så grattis till mig!