Svenskt vs nordiskt

Så här långt på året har jag konstigt nog bara läst svenska böcker (förutom den färöiska Regler, ett brott som jag läste som januaribok i den nordiska utmaningen, som jag för övrigt fortfarande är med i, men ligger två månader efter i just nu). Det bara blev så. Bäst har jag tyckt om Theodor Kallifatides Det sista ljuset, som är en väldigt varm och mänsklig berättelse om sorg, nationalitet, familjer och kärlek. Jag hade inte läst något av honom förut. Jag är glad att jag har det nu.

Och så Godnatt, jord förstås. Bra!

Jag vill verkligen ta igen nordenutmaningen! Danmark och Norge känns inte alls lika svåra som Färöarna, så jag har egentligen inget problem med att hitta lämnpliga böcker. På Danmark vill jag läsa Jesper Juul och på Norge vill jag läsa Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe. Lätt som en plätt. Det är bara det att tiden prioriteras till annat än läsning just nu. Men jag vägrar ha dåligt samvete! Var sak har sin tid.

Hoppas att ni läser böcker som berör er!

Grattis, kvinna!

Nu har jag till slut läst ut Godnatt, jord som jag verkligen tyckte om. Naturromantik, svensk inbundenhet och svårmodet på landsbygden brukar fall i god jord hos mig. 

Farligt nära en ordvits där.

Nu firar jag internationella kvinnodagen med att läsa Kerstin Thorvalls Ensam dam reser ensam. Den handlar om hur det var förr i tiden, det vill säga på 50- och 60-talet och hur det kunde vara att vara mamma, kvinna, ensamstående eller hustru då. Det kunde tydligen enligt boken vara ganska så dåligt.

Jag gick på högstadiet när jag upptäckte feminismen och började förstå att det fanns klara ojämlikheter mellan könen. Jag läste tidskriften Darling och sög i mig vartenda ord. Darling var smart, cool, rolig, trendig och självständig och en av mina bästa kompisar under den tiden. Darling var feminist och skämdes inte för något. Feminismen kom som en förlösare för mig. Plötsligt fanns det en förklaring till den där skammen och rädslan som jag hade inut utan att ha tänkt på det riktigt. En skam som hade smugit sig på ända sedan början av puberteten, utan att man förstod varifrån den kom eller vad den egentligen var. Kroppen som plötsligt ville vara en annan person än barnet som var inuti den. Kroppen som andra reagerade på. Eller inte reagerade på... Skammen över båda alternativen. 

Nu är jag vuxen och har lärt mig att manövrera den här kvinnokroppen, leka med den, påverka med den, uttrycka mig med den. Jag har lärt mig att använda den till min fördel och att ganska bra kontrollera den. Jag vet dess styrkor och begränsningar. Jag vet hur andra vill se den och känna den och rättar mig därefter. Jag har blivit kvinna, så grattis till mig!