Läser serier

Jag har läst de två första delarna av Persepolis av Marjane Satrapi och tycker mycket om! Vill läsa resten, men de är inte inne på bibblan just nu... Jätteintressant att få ett inifrånperspektiv på Iran, som jag inte vet särskilt mycket om. Och det är en jättefin barndomsskildring!

Njuter också av The Walking Dead. Jag har sett alla tv-avsnitt och har tänkt att jag inte vill förstöra den upplevelsen med att läsa före i seriealbumen, men sen tänkte jag att jag kunde läsa det jag redan har sett i alla fall. Och så visade det sig att seriealbumen är helt annorlunda! Tv-serien följer dem någorlunda, men karaktärerna är annorlunda, relationerna är annorlunda, intrigerna är annorlunda. Så nu tänker jag att jag nog kan läsa hela serien utan problem. Ska börja på fjärde delen nu.

När jag var på biblioteket igår ramlade jag över det här:

Edward Gorey! Vilken trevlig ny bekantskap! En ABC-bok om barn och hur de har dött känns uppfriskande: A is for Alice who fell down the stairs, B is for Bill assaulted by bears... Hans teckningar är fantastiskt dystra och melankoliska, men samtidigt absurt humoristiska. Och konstiga limerickar! Hurra!

Litterära tatueringar

Jag har haft svårt att förstå poängen med tatueringar. Varför man gör dem, hur man tänker på dem när man har dem, om man inte tröttnar på dem och så vidare. Och just för att jag inte har förstått har jag varit fascinerad av dem. 

Men jag tror jag börjar få en känsla för det nu. Min kropp finns lite mer om jag sätter ett märke på den. Den blir lite mer personlig, lite mer min. Lite mindre främmande och skrämmande. Det är en tanke som jag kan förstå. Så nu roar jag mig med att fundera på vad jag skulle kunna tänka mig att sätta för märke på min kropp att ha där för alltid. Skulle det vara en bild eller skulle det vara text? Vad ligger så nära mitt hjärta och vad tror jag kommer göra det för alltid?

Så snubblade jag över en blogg med litterära tatueringar (http://www.contrariwise.org) och blev inspirerad. 

 

Från Carol Lewis Alice i Underlandet

  

Från T.S Eliots dikt The Love Song of J. Alfred Prufrock

 

 Från Antoine de Saint-Exupérys Lille Prinsen

Favoritstycke

-Häftigpassionssurrogat. Regelbundet en gång i månaden. Vi dränker hela organismen med adrenalin. Det är en fullkommlig fysiologisk motsvarighet till fruktan och raseri. All de toniska effekterna av att mörda Desdemona och bli mördad av Othello utan några av dess obehag.

-Men jag tycker om obehagen.

-Det gör inte vi, sade kontrollören. Vi föredrar att göra saker och ting på ett bekvämt sätt.

-Men jag vill inte ha bekvämlighet. Jag vill ha Gud, jag vill ha poesi, jag vill ha verklig fara, jag vill ha frihet, jag vill ha godhet. Jag vill ha synd.

-Ni kräver i själva verket rätt att vara olycklig, sade Mustapha Mond.

-Nåväl då, sade Vilden trotsigt, jag kräver rätt att vara olycklig.

-För att inte tala om rätt att bli gammal och ful och vanmäktig, rätt att få ha syfilis och kräfta, rätt att ha för lite att äta, rätt att vara lusig, rätt att leva i ständig fruktan för vad som kan hända i morgon, rätt att få tyfoidfeber, rätt att bli plågad av alla slags outsägliga smärtor.

Det blev en lång tystnad.

-Jag kräver dem alla, sade Vilden till slut.

Du sköna nya värld 

Aldous Huxley