Men nu är det över och jag känner för första gången på länge en liten svag lust att blogga.
Under sommaren har jag läst Bolaños De vilda detektiverna. En storslagen bok som är otroligt skickligt skriven. Den är uppbyggd på ett helt annat sätt än vad man är van vid. I bokens första och sista del, som utspelar sig 1975-76, följer vi huvudpersonerna, två manliga poeter från Chile och Mexico på deras jakt efter en gammal kvinnlig poet från 1920-talet, efter vilken det endast finns en dikt bevarad.
I bokens mittendel finns berättelser om dessa män och hela deras liv berättade av människor i deras omgivning. En fru, en vän, en fängelsekamrat, en väns väns pappa, en flickvän osv. Det är lite svårt att hänga med bland alla namn och berättelserna som hoppar fram och tillbaka i tiden, men bilden av poeterna blir alltmer komplex. Att ge röst åt så många olika personer är, bara det, imponerande. Det är också imponerande hur Bolaño har låtit sina huvudpersoner vara till största del icke närvarande, samtidigt som de är bokens medelpunkt hela tiden. I del I och III finns till och med en annan karaktär som skulle kunna kallas för huvudpersonen, eftersom det är utifrån hans perspektiv vi ser och känner allt som händer.
Jag tror att den här boken är en ännu mäktigare och märkligare upplevelse för syd/centralamerikaner eller kanske bara spansktalande som har koll på sydamerikanska författare, för sådana förekommer ofta i boken. Det finns massor av namn och referenser som jag inte förstår. Det finns förklaringar längst bak, tack och lov, men det är inte samma sak som att förstå referenserna såklart.
